Dancing Lynx

”Alla kör det dem känner för”

elizabeth Intervjuer, Nyheter Leave a Comment

Från punkrock till pop, soul och reggae med personlig touch. Så ser Dancing Lynx musikresa ut, enligt dem själva. Nu är de aktuella med en session för Rampljuset, med låtarna Dom kommer aldrig och Break my bones. Elizabeth pratar med Martin och Fabian från bandet; om musiken, om tiden innan Dancing Lynx och om kompromisser.

 

Året är 2011, bröderna Martin och Hugo Smedmark spelar punkrock tillsammans med Fabian Revilla. Det ska dröja två år, tills de träffar sångaren Caspar Camitz, innan Dancing Lynx blir Dancing Lynx, innan de byter inriktning på musiken.

– Vi lattjade och jammade med sångaren, försökte anpassa musiken efter hans röst. Caspar har en väldigt soulig röst, och då funkar akustisk, lite lugnare musik. När jag var yngre lyssnade jag på hårdrock, men egentligen har jag alltid tyckt om lugnare musik. Det var egentligen en naturlig övergång, säger pianisten Fabian Revilla.

Musiken är ombytlig och svårdefinierad, tycker Dancing Lynx själva. Både trummisen Martin och pianisten Fabian menar att det är svårt att sätta musiken i en viss genre, utan de spelar den musik som de tycker är bra. En brokig blandning av soul, pop och reggae kanske beskriver dem bäst.

På sin hemsida skriver Dancing Lynx att de är fem killar som skapar en egen tolkning av pop, soul och reggae (fritt översatt från engelska). De menar att de tycker om groove, att de älskar melodier som är lätta att fastna för. När Dancing Lynx skapar musik utgår de från en melodislinga de gillar, där Pianisten Fabian Revilla skriver de flesta låtarna, både text och musik.

– Fabian kommer ofta med något simpelt, kanske en pianoslinga. Sedan börjar vi jamma, alla kör det dem känner för. Han kommer aldrig med en färdig låt, utan vi bestämmer tillsammans vilket tempo och vilket groove låten ska ha. Alla gör sin grej med sitt instrument, säger Martin Smedmark, trummis i Dancing Lynx.

Fabian instämmer.

–  Jag är en idéspruta gällande musik, men utan bandets hjälp hade jag inte kunnat producera så många bra låtar.

Det låter som en väldigt tillåtande miljö?

– Vi är bra kompisar, som en liten familj. Man behöver aldrig vara orolig för att göra bort sig, och ingen behöver vara nervös. Alla i bandet är väldigt ärliga och håller man inte med säger man det. Kompromissar gör vi jämt, säger Fabian.

Berätta mer om låtarna ni spelade in för Rampljusets session!

– Vi har filmat två av våra låtar, Break my bones och Dom kommer aldrig. Break my bones är en enkel melodi som egentligen är en gammal låt. För något år sedan gjorde jag en vag struktur på en låt, som jag tog upp igen.  Grundmaterialet var bra, men jag arrade om låten, exempelvis bestämde vi vilka instrument skulle vara med. Det gällde bara att få till helheten. Vi blev sjukt nöjda med låten, som handlar om att hur det är att ha en fasad kring sig, och att inte visa vem egentligen man är, säger Fabian.

– Det är skillnad mot den svenska låten, där jag utgick från texten. Det är en annorlunda genre mot vad vi brukar spela inom, så vi vet faktiskt inte vad vi får för respons. Den har lite rapinslag och är mer kommersiell, nästan lite för simpel. Budskapet och texten är viktigast i just den här låten. Jag fastnade för melodin och skrev en text som jag gillade, där verserna handlar om vänskap. Det är en hyllningslåt till personer som betytt mycket för mig, avslutar Fabian.

Förutom samarbetet med Rampljuset, vad händer för er i höst?

– Vi letar gig eftersom målet är att komma utanför Norrtälje. Vi vill gärna spela låtarna på vår skiva, som vi har lagt ner mycket tid på. Det är en bra känsla inför låtarna, säger Martin.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *