_MG_7346_färg(resized)

"Jag mönstrade för försvarsmakten i total förvirring"

admin Intervjuer, Nyheter, Okategoriserade Leave a Comment

Efter en längre tystnad är Kristian Anttila äntligen tillbaka med sitt nya, omtalade album ”Rum 4, Avd 81” som släpps den 12 februari. Rampljuset träffade honom på ett hotellrum under hans senaste Stockholmsvisit och pratade om mörkret, att mönstra för försvarsmakten och om vad avdelning 81 egentligen är.

Det var under en hektisk turnéperiod som Kristian Anttila kraschade och hamnade på avdelning 81, en sluten psykiatrisk avdelning som kom att bli den röda tråden för skivan.

– Avdelning 81 är en plats man hamnar på när man är i för dåligt skick för att ta hand om sig själv, jag hamnade där under skrivprocessen av den här skivan. Det blev mittpunkten för måendet under skapandeprocessen helt enkelt. Samtidigt så är titeln någon form av varnande exempel till mig själv, där jag ifrågasätter om livet med musiken är någonting jag ska fortsätta med. Det var nödvändigt för mig att vara där i bemärkelsen att jag kom friskare därifrån och med någon form av vilja att skriva och ha ork till att spela in det.

Tidigare har Kristian ägnat sig åt mer driven gitarrpop för att nu göra ett helt akustiskt album där orden är de som får stå i fokus.

– Anledningen till att det blev en sån här skiva går tillbaks redan till sommaren 2012. Jag hade precis släppt mitt femte album ”Djur och människor”och intresset för mig som artist hade svalnat och jag fick inte samma mediautrymme som innan. Jag minns att jag reste runt med arenarockproduktioner och spelade inför tomma fritidsgårdar.

Tvivlet på musiken och mönstringen till försvaret
Bristen på intresset för hans musik ledde till att Kristian fick en krasch. Han berättar att det var en extremt depressiv period där han tvivlade på om han verkligen skulle fortsätta med musiken.

–  Jag mönstrade för försvarsmakten i total förvirring över vad jag skulle ta mig an här i livet. Jag sökte även till kock samt till en självhushållningsutbildning där tanken är att man ska bli någon form av självförsörjande bonde. Men efter att ha testat på de andra liven kom jag fram till att jag ändå trivdes i livet som musiker. Jag är fortfarande inte helt säker på att det är detta jag ska göra resten av livet, men i dagsläget så trivs jag med det.

Men intresset för Kristian som artist hade inte blivit större på något vis under den perioden. Han fick omarbeta sin roll som artist, och det var denna omvandling tillsammans med många avskalade spelningar som nu lett till den akustiska enkelhet som den nya skivan präglas av.

– Jag minns att jag i början av min artistkarriär stod på barrikaderna och ville ta över världen. Jag sjöng om politik, sex och om att göra uppror. Min nya skiva är istället väldigt abstrakt, dimmig, och tvivlande på tillvaron. Det är en väldigt tung historia och skivan kräver nog någon lyssning. Det är inget man dundrar på när man är på förfest direkt, utan den passar nog snarare på nattbussen hem efter att man fått nobben. Jag har gått från att vara en stökig rövare till att idag vara en ganska ödmjuk liten skit.

”Jag har gått från att vara en stökig rövare till att idag vara en ganska ödmjuk liten skit.”

Hoppas inte på för stor framgång
Det akustiska formatet började kännas naturligt, men det nakna och privata är inte helt enkelt att dela med sig av.

– Det har varit väldigt jobbigt att dela med sig av detta, men samtidigt så kände att det var något jag verkligen ville dela med mig av. Det finns en stark stigma och tabú kring just ämnet psykiska ohälsa. Jag såg en möjlighet där jag som artist kunde visa de människor som precis som jag sitter i den båten periodvis, att vi är fler som bär bördan, det blir lättare att ta sig igenom då. Att ha den tanken i bakfickan har gjort det lättare för mig att dela med sig av detta.

Albumet är genomgående väldigt mörkt och han själv säger att han inte önskar att skivan får en allt för stor framgång.

– Jag skulle bli lite orolig för nationens välmående om skivan skulle bli en allt för stor framgång, det är en väldigt tung historia som jag hoppas att inte allt för många känner igen sig i.

Samtidigt som Kristian hoppas att lyssnarna inte känner igen sig, så finns det en vilja att förmedla någonting till de som faktiskt gör det.

– Håll ut. Du tar dig igenom det här och du är inte ensam. Jag vet ju själv att när man är på bottnen så är det svårt att se en framtid. Men även fast man känslomässigt är på botten, så är ju sällan livet helt hopplöst. Man har i regel möjligheter att förändra sin situation. Det är sällan som folk har ett pris på sitt huvud eller några bikergäng efter sig. Det är sällan man blir utfryst av sin släkt och alla sina vänner. Det finns sällan situationer som är helt hopplösa även fast de ibland kan kännas så. Jag kan ju resonera mig till att mitt liv är väldigt bra. Jag har en privilegierat sits i livet, men jag kan inte alltid känna det. Jag brukar säga att jag har världens bästa liv men att jag är fel person att leva det.

Nervositeten inför att bli recenserad
En kan lätt anta att det är en större nervositet infår ett sådant släpp där en berör någonting så privat och stigmatiserat. När texterna blir nakna och nära, vilket Kristian håller med om.

– Jag känner mig ganska så nervös inför den här skivan faktiskt. Det är ju alltid läskigt att bli recenserad och bedömd ur olika synvinklar. Den här skivan bär på ett stort mörker och risken finns att människor kommer backa ifrån mig som privatperson efter att de lyssnat på den. Jag har tidigare skyddat mig från reaktionerna genom att direkt börja skriva på en ny skiva och på så sätt flyttat fokus. Inför det här albumet står jag istället ganska hudlös och väntar på responsen.

Nedanför kan du lyssna på singeln ”Livet är det som pågår medan du väntar på sådant som aldrig händer” ifrån det kommande albumet som släpps den 12 februari!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *